På fötterna i höst.

Livet

_MG_4146

_MG_4151

Vad jag stoppar ner fötterna i mest just nu. Dessa Mockasiner från H&M Premium Quality. De är galet sköna och funkar både till barbent och till byxor. Jag använder dem jämt!

Ni hittar dem HÄR.

Nu önskar jag bara hitta liknande till den lille killen här hemma. Tips någon? ♡

Den pampiga fina urnan har jag fått i gåva av mina svärisar. Den finns bl.a att köpa hos Soluppgången.

Tjingeling på er vänner!

Har precis fått ro till att greppa kameran. Har haft en orolig liten bebis här hemma de senaste dagarna. Han har haft ont i magen. Tror han har massa gaser som han inte riktigt kan få ut. Stackars liten. Har velat vara i mamma eller pappas famn mest hela tiden. Så bloggandet har dessvärre fått lida.

Efter råd från Barnmorska, vänner och familj har jag nu börjat ge honom Mini fom och Sempers magdroppar, kombinerat med att massera magen efter varje måltid. Det verkar (peppar peppar) ge effekt. Han har legat och sovit en lång stund i sitt näste nu… Och det händer inte ofta. Vågar man hoppas att det vänder nu?

Önskar er en fin Lill-lördag ♡

Här myser vi på hemma. Fixar och donar med lite av varje, och går promenader med räven och vagnen. Som jag trivs med mammalivet.

Förlossningsberättelse.

Livet, Truls

_MG_4133

_MG_4120

_MG_4125

Idag blir den här lilla killen exakt en månad gammal ♡

Tänk vad tiden går. Veckorna har verkligen flugit iväg sen Truls kom till oss. Jag får nästan lite panik när jag inser hur snabbt han växer och hur hans utseende förändras. Vill stanna tiden! … samtidigt som jag också kan längta efter att få se honom växa och utvecklas.

Den 2 augusti 2016 är alltså dagen då denna knodden ville titta ut. Min bror var nere på besök från Oslo och vi tillsammans med mamma var vid Höganäs Saluhall. Jag hade sedan några dagar tillbaka börjat känna ett tryck neråt. Men denna dagen kändes trycket allt mer. Värkarna började krypandes medan vi satt och åt hamburgare på Garage. De kom och gick med ca 10 min mellanrum. Gjorde inte ont men kändes likväl. Jag vågade knappt hoppas på att det var på gång men kunde ändå inte hålla mig för att berätta för mamma och bror. De blev så exalterade, framförallt min mamma. Truls är hennes första barnbarn.

Efter maten satte vi oss i bilen och körde hem. Jag väntade med att ringa mannen. Ville vara säker på att det verkligen var dags. Jag var inte övertygad fören jag lagt mig ner för att vila. Förvärkarna jag haft de senaste veckorna brukade gå över vid vila. Dessa verkar, fortsatte komma med jämna mellanrum… Först då gick det upp för mig. Blev så uppspelt av tanken på att vi snart skulle ha vår son i våra händer. Klockan var då runt 4 – 5 på eftermiddagen. Mannen kom hem strax därpå. Han var helt virrig och stressad. Det fick mig att tagga ner och bli lugn som en filbunke. Jag var så inställd på att det skulle ta tid innan det kom igång ordentligt. Sa åt honom att han minsann kunde åka iväg och träna. Passa på att samtidigt köpa med mat till sig själv och förnödenheter som jag inte ville vara utan på förlossningen… Det jag inte visste var att det skulle bli väldigt bråttom innan mannen kommit hem igen.

kl 20 år vattnet. Jag Ställer mig rätt upp i ett ryck. Det är som någon tagit ett finger och dragit håll på något inne i magen. Så märklig känsla. 

Jag rusar in på badrummet, och är smått förvirrad om det verkligen är vattnet som gått. Det kom inga stora mängder som jag var så inställd på. Snarare lite hela tiden. Jag ringer in till FL och berättar läget. Barnmorskan i andra änden talar om för mig att det kan dröja innan det kommer igång ordentligt. Jag ringer mannen strax därefter. Kollar läget, om han snart var hemma. Han körde från träningen och var nu påväg till hemmakväll efter godis och cola, på min beställning. Jag berättade att vattnet just gått. Det blev tyst en stund i luren varpå han utbrister att han skiter i godiset och kommer hem på direkten. Jag kontrade helt lugnt med att det gör du visst inte. Jag ville ha mitt godis, med inställning om att socker och snabb energi är livsnödvändigt för att orka med flera timmar framöver.

Cirka 10 min senare ringer jag mannen igen. Lugnet är som bortblåst och värkarna har snabbt eskalerat och kommer nu med 3 – 4 min mellanrum.

– Skit i godiset … vi måste åka in nu!!

Mannen hinner knappt in och vända i duschen innan vi är påväg in till FL. Jag mår illa och svettas som en galning. Utbrister att jag måste spy och letar stressart fram en plastpåse.

Strax innan 21 anländer vi till FL. Personalen är mitt i ett skifte och vi blir sittande i väntrummet en stund. Värkarna blir allt mer smärtsamma, och jag springer på toaletten stup i minuten.

21.20 blir vi äntligen inskrivna! Efter CTG och undersökning, där det konstateras att jag är 3 cm öppen – Vi får stanna!

Härifrån börjar allt bli mer och mer luddigt. Promenaden från undersökningsrummet till förlossningsrummet känns evigt lång och jag får ta flera värkar på vägen. Hinner uppfatta flera blivande mammor i korridoren som jag tycker ser förvånansvärt lugna och (smärtfria ut). De vaggar harmoniskt i korridorerna med sina respektive medan en annan kommer gående hopfälld med påtaglig smärta från värkarna som kommer väldigt tätt. Hur tusan kan de vara så fridfulla?!

Inne på förlossningsrummet är det svalt (och förvånansvärt stort!). Barnmorska och undersköterska kommer och presenterar sig. Ber mig lägga mig på bristen så de kan koppla på en elektrod på bebis huvud. De vill mäta hur han har det där inne.

Tycker det är olidligt jobbigt att ligga stilla på rygg. Jag vill stå och hänga, röra på mig. Jag hittar snart en ställning som funkar. Gränsle över en stol med huvet hängande över sängen. Jag har fortsatt svettats något kopiöst. Mannen baddar med kalla handdukar i nacken – så underbart skönt. Jag ber om att få testa på lustgasen. Drar djupa andetag i en värk och tycker mest att man får lustig röst än smärtlindring. Ändå känns det skönt att ha den, som en livlina att fokusera på när det blir riktigt jobbigt.

Tidsuppfattningen försvinner och jag tycker mest att jag har värkar hela tiden. Vilan emellan känns så himla kort. Känslan av att vilja sova mellan värkarna och ångesten av en ny värk komma krypandes blir allt starkare. Jag kan snart inte hålla ut mer. Jag vill ha epidural – NU! Ber barnmorskan göra en undersökning för att se hur öppen jag är. Precis 4 cm. Bara 4cm?! Om det gör såhär ont nu, hur ont kommer det att göra sedan?! Jag kvider efter epiduralen och varje värk känns som jag ska gå sönder. Mannen talar lugnande att de snart kommer med sprutan. Försök att hålla ut, bara en värk till.

Från att ha suttit gränsle över stolen hela tiden får jag nu en stark känsla av att jag måste ställa mig upp. Det trycker på något oerhört, och jag försöker hålla emot. Jag menar, jag är ju bara 4 cm öppen, inte kan jag väl börja krysta redan. Tillslut kan jag bara inte stå emot, trycket blir för stort och jag bara måste trycka på. I samma stund börjar CTG kurvan ge tecken på en stressad bebis, samtidigt som narkos knackar på dörren. Jag får lägga mig på britsen igen så de kan undersöka om elektroden sitter rätt. Ett chockat uttryck från min Barnmorska när hon utbrister,

– Men jösses, du är ju fullt öppen! … Det är dags att börja krysta nu. 

På 40 min har jag gått från att vara 4cm öppen till helt öppen. Chocken från att vara inställd på att ha så långt kvar till att det är dags att krysta gör mig hög. Det enda jag får ur mig är,

– … Men epiduralen då???
– Vi får strunta i den, vi hinner inte.

Det går snart upp för mig att det inte är alls lång tid kvar. Det ger mig ny kraft. Jag läggs på sidan och blir tillsagd att krysta när en värk kommer. Det gör jag, för kung och fosterland.

Ska det bli ett 2 augusti barn utbrister barnmorskan 23.40. Ta me tusan. Jag biter mig hårt i läppen och ger allt. 23.55 landar Truls för första gången på mitt bröst. 3 timmar efter att vi först kom till förlossningen. Han läggs precis under hakan på mig så jag kan inte se. Vågar inte släppa på greppet så tittar istället på mannen som upprepar… han är så fin, med tårar i ögonen.

Känslan att få sitt barn till sig för allra första gången är enorm. Man känner så starkt och så mycket. Jag skulle vilja göra om förlossningen bara för att få känna den där euforiska känslan igen.

När jag idag ser tillbaka känns det som en evighet sedan, som om Truls varit med oss så länge. Likväl som det känns som det bara var för ett ögonblick sedan.

Livet har förevigt förändrats och jag kan inte tänka mig ett liv utan våran nya familjemedlem. Kärleken till honom och min fina familj har aldrig varit större.

1 2 3 4